jssf

 

Du sa efter ett tag att du "älskade mig" medans jag ville vänta med att säga det tills jag verkligen kände att det stämde. Att jag tyckte om dig det var ingen tvekan, men du sa att du älskade mig men det är jag som inte har kommit över dig som fortfarande mår dåligt över att det är slut mellan oss, det är jag som hör av mig för att jag inte kan låta bli, för att jag faktiskt saknar dig till och från. Men du var verkligen tvungen att leka med mig, göra mig så pass kär enda tills du märkte att jag var besatt sen lämnade du mig när jag mådde som dåligast först pga alla våra bråk men plus massa andra personliga saker du ville verkligen se mig må så dåligt och bara det känns som att du verkligen njöt av det. Du kan omöjligt ha varit kär i mig för då hade du inte kunna släppt mig så lätt som du gjorde. Det var som att du hade tuggat på ett tuggummi ett tag och när det tappade smaken så spottade du ut det, så kände jag mig som ett tuggummi som hade tappat smaken. Oftast var saker mitt fel, att jag var felet till våra bråk visserligen stämde det många gånger, men du kunde aldrig se att du faktiskt också gjorde fel ibland, du gjorde saker som sårade mig, det var inte bara jag. Men det är skitsamma nu. Jag hoppas att dagen när jag komemr över dig är en dag som kommer snart, för det är så jävla jobbigt att sakna att fundera att undra när man inte kan få svar, när man inte kan bli av med saknaden, när mina funderingar inte kan bli besvarade. Jag trodde verkligen på dig att du var kär, men jag hade fel. För du tror att jag är någon som du kan ha sex med när du känner att du behöver det, eller du tror att jag är en leksak, en docka. Eftersom du tror att jag inte har några känslor, du måste ju ha trott att jag är en människa utan känslor eftersom du sket fullständigt i efteråt hur jag mådde och sa redan första dagen det var slut " jag bryr mig faktiskt inte längre"  Längre? det var EN dag. Du sa ofta att jag var omogen, självklart var jag omogen jämfört med dig det erkände jag också. Men jag är 17år och du 22. Och jag var den yngsta du någonsin hållt på med så hur mycket förväntade du dig? Mina försök var inte tillräckliga det håller jag också med om , jag kunde faktiskt försökt lite bättre och ansträngt mig mer, men gjort är gjort och det går inte att få någonting ogjort. Men allting gör så ont, för att jag saknar dig. Jag förstår att det tog tid att komma över min första kärlek för vi var tillsammans över 1år, men varför, vad är det som gör att det är så jävla svårt att bara sluta tänka på dig, att sluta sakna dig? Någonting med dig är så jävla speciellt någonting med dig är jag besatt av om det är dig eller något med dig vet jag inte och kommer aldrig heller få veta eftersom det inte är vi längre, och det blir det antagligen aldrig heller. Men jag måste någon gång få säga förlåt för dom gångerna jag ljög för dig. För det är nog det som gör att det är så svårt att komma över dig att jag fortfarande inte bett om ursäkt, jag mår så dåligt över det. En sak ska du veta jag ger aldrig upp hoppet.