Jag saknar dig, världens finaste kille.

Killen på bilden här ovan fan vad jag tycker om honom, han är så jävla bra.
Jag ångrar mig att jag aldrig tänkte efter jag ångrar att jag ljög för honom, jag har panikångest över att jag inte kan kalla honom för min längre. Det känns som ett sår som blöder och blöder även om man sätter ett plåster på så slutar det inte att blöda fast det borde göra det, jag är fast i en grop och eftersom han inte är min så hjälper han mig inte upp. Jag står själv och balanserar på mitt ena ben jag står inte längre med två fötter på jorden jag orkar inte det, inte utan honom. Med honom kändes det som att jag kom så långt att jag utvecklades lite grann iallafall, jag började förstå och fick se vad kärlek egentligen är, men när han var tvungen att lämna mig eller ja han var så gott som tvungen för att han inte skulle bli ännu mer sviken av mig. Så kändes det som att jag hamnade på ruta ett igen jag lät mig själv hamna där för jag orkade inte kämpa mr kämpa för vadå? För oss? Vi finns ju inte längre? Jag brände sista min sista chans jag hade hos honom då kändes det verkligen som att jag åkte ruschelkana ner fort som fan, och efter det kändes allt helt världelöst som att lära sig gå igen, men inse att efter att ha blivit av med sina ben så är det ingen idé att försöka kämpa för någonting som ändå inte finns.

Innan jag ska sova brukar jag kolla på hans fotografi som hänger ovanför min säng, först ler jag, sen funderar jag, sen inser jag, sen gråter jag. När jag vaknar, vaknar jag alltid lika "hopp lös" när jag ser att den andra sidan av sängen är bäddad. Tar mig igenom dagen så gott det går tillsammans med mina tankar, i mina tankar där befinner han sig så gott som hela tiden. Jag kan inte låta bli att svara på hans sms, eller ibland skicka ett sms det kliar i fingrarna jag vill så gärna bara trycka på "skicka" men är så rädd för vad svaret ska visa. Oftast skickar jag, ibland inte. När han ringer svarar jag på dom första signalerna. Blir liksom lurad av mig själv vi pratar på samma sätt som vi pratade förut det känns som att allting är som det ska när vi pratar med varandra, när vi sen lägger på så blir jag alltid påmind att det faktiskt inte är som förut. Nu är det någut nytt för mig, jag måste börja klara mig utan honom har liksom inget alternativ. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Jag vill somna intill hans famn eller somna till hans andetag, jag vill sitta i hans famn med hans armar runt mig, jag vill känna hans mjuka läppar mot mina, jag vill kolla på honom & le för att få se honom le tillbaka. Jag vill vara den som han ringer till när saker känns skit, jag vill vara den rätta tjejen i hans liv. Men det är bara något jag vill ingenting jag kommer att få.

Han är så jävla vacker och han personlighet är den bästa här på jorden. En kille som kan prata känslor, som vet vad kärlek är som vet hur man är en riktigt bra pojkvän. Som inte leker med ens känslor, som säger saker som att när han verkligen blir kär så sliter han ut hela ens hjärta för den personen, det är så jävla otroligt. Och han gjorde det för mig, eller han var på god väg innan jag fuckade upp allting. Jag vet att jag är stark men tillsammans med honom var jag starkare han var som den där lilla extra styrkan men som ändå betyder så jävla mycket, det där leendet han kunde ge mig kunde göra en hel dag för mig. Allting kändes så mycket enklare, när jag träffade honom kändes det som att sista pusselbiten föll på sin plats, jag kände mig hel och att jag innehöll något. Nu känner jag mig tom och trasig, det var precis som att jag var två delar och han var den ena fast den bättre halvan. Han sa till mig en gång " jag vill ge dig en chans till för jag vet att det finns något inuti dig" eller något liknande, han hade rätt de finns det. Men det är så mycket som står i vägen för att en människa ska kunna "plocka fram" den sidan av mig det är så många saker man måste vara beredd att få veta och kunna acceptera och leva med det, innan min kärleksfulla sida kan komma fram ut sitt "bo".
Förut kunde jag säga att jag tyckte om honom för det gjorde jag verkligen, men nu är det snart 2 månader sen det tog slut åh hatar att säga så " tog slut" men jag måste vänja mig för det är liksom the real life, det är slut helt slut. Fan.. fortfarande är jag så jävla kärm tänker på honom pratar om honom, jag älskar honom. Jag hann bara inte få berätta det för honom..</3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0